The underground is closing soon and in the dark deserted station, restless in anticipation. A man waits in the shadows.

Sitter på min säng och tänker. Tänk om jag egentligen bara lever i en illusion, en lögn där alla bara spelar med. Tänk om ni sitter just nu i denna sekund och skrattar åt mig? Skrattar åt mina ord och tankar? Vad tänker ni om mig? Vilken är eran uppfattning? Tar ni mig på allvar eller är jag bara den där som liksom bara finns? Har ni tröttnat? Det är absolut ingenting deppigt med denna texten men jag undrar mest. För jag mår väldigt bra, det gör jag väl? Jag har ju så mycket att se fram emot och längta till. Så mycket bra. Men ändå finns det alltid ett slags tomrum som aldrig tycks fyllas. Vad är det jag saknar? Det som jag verkligen går och längtar efter men inte vet vad det är? Tänker på ordet frihet. Lyssnar på Färger På Natten och tänker på frihet. När uppnår man den då? Är det när man står på en klippa med vinden i håret och kan skrika så högt man kan utan att någon hör? För just nu känns det så. Eller när man cyklar på sommarvägar i klänning och blundar. Alla har en egen definition av frihet och jag tror inte att du kommer vara fri på mitt sätt någonsin. 

Hur många tänker på mig just nu? Hur många tänker på mig samtidigt? Är jag bortglömd? Är jag viktigare än någonsin för någon? 

Just nu existerar bara min säng, min matta och musiken från högtalarna. Vet inte ifall ni är verkliga eller om även ni är illusioner. Men jag tänker fortsätta leva i ovisshet. Det känns bra så.